Jag har inte haft min diagnos särskilt länge. Jag hade olika andra diagnoser tex cykloida depressioner,borderline och det var t.o.m misstanke om bipolär sjukdom (manodepressivitet). Jag hade turen att ha en bra psykolog som var engagerad i mig och visste lite om min bakgrund-något som är få förunnat idag tyvärr. Hon föreslog en neuropsykiatrisk utredning. Jag bara skrattade. Adhd? Det är väl sånt som bråkiga småpojkar har? Jag har absolut inte sådana problem. Oj vad fel det visade sig att jag hade. Jag har grav adhd. Och allt jag trodde visste om det har visat sig vara fel. Just nu försöker jag vänja mig vid tanken. Det är mycket som händer inom en när man får en sån diagnos. Sorg,lättnad,bitterhet om vartannat. Däremot har jag nu chansen att förstå varför saker har blivit som de blivit,varför jag inte tycks fungera som andra/orkar lika mycket eller lyckas röra till det hela tiden. Det värsta är att man får börja på - 100. Varje dag är en fight. Men träning ger färdighet och snart kanske jag vant mig? Hoppas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kämpa på Tror att allt kommer att bli bra
Du är Duktig
det tar tid innan man kan acceptera och förstå.... för mig har det gått ett år sen diagnos, och så sakteliga börjar det gå in, och jag inser att jag behöver mycke hjälp, det är dags att sluta klara sig själv hela tiden ;)
Med rätt hjälp o stöd kan man leva ett gott liv, och klara det som dom flesta klarar..
det kommer o gå bra för dig oxå.. ;)
hej. jag har med adhd och känner igen mig i det du skrikver.
jag har även andra psykikatriska diagnoser.
Tex har jag tvättat så lockar datorn mig i stället för den tråkiga rena tvätten som jag säger jag ska göra det sen. men vad då sen.för oss med Adhd så är det där sen inte ett bra ord.
Skicka en kommentar